The Vaseline Mafia: Rolf de Maré and a certain <i>Monsieur</i>

Abstract

Den spirande kultur av exklusiva tidningar som uppstod efter första världskriget kom att bli en väsentlig komponent i den växande, världsomspännande synen på Paris som modets huvudstad. Tidningen LOfficiel de la Couture et de la Mode, grundad 1920, skulle främja alla nymodiga och artistiska näringar, och fungerade som haute couture-husens propagandaröst. Förutom Vogue, La Gazette de Bon Ton och LOfficiel, fanns ett stort antal tidningar vars mandat uteslutande gällde dammode eller som åtminstone bevakade kollektionerna säsong efter säsong. Medan det inflytande som couture för kvinnor hade inte kan undervärderas, saknas i diskussionerna om perioden den bemedlade parisiske mannens klädrelaterade representationer och erfarenheter. Bristen på forskning om 1920-talets herrmode är ägnat att konkretisera framgången som marknadsförandet av Paris som den fashionabla femininitetens absoluta epicentrum haft, men även att på nytt bekräfta den genusmässiga skiljelinjen och förneka sexuella annanhet, och som sådan hjälper den till att befästa industrins egna normaliserande diskurser. Samma år som LOfficiel startades, gjorde också en annan tidning som har lämnats helt obeaktad, Monsieur, sin debut. Som världens första herrmodetidning erbjöd den också provokativt ett avgjort queert mandat, queer estetik och queera tänkt läsare. Monsieur var en av ett antal tidningar som grundades och finansierades av den svenska impressarion Rolf de Maré (18881964). De verkade ogenerat för att främja hans, och hans utvalda homosexuella manliga kotteris, främsta och senaste intressen. I likhet med många herrmodetidningar innehöll Monsieur inte bara mode, utan även allt som kunde intressera den moderne mannen med stil och förmögenhet. Denna essä undersöker den visuella och materiella kultur de Maré gynnade genom sina olika, ekonomiskt sponsrade, artistiska företag. Han och hans förtrogna liksom hans många olika kulturella satsningar utsattes oupphörligen för hätska attacker i den svenska pressen, attacker som visar hur homofobi och antimodernism sammansmälte symbiotiskt i Sverige, vilket gjorde gai Paris till en idealisk plats för ett queert uttryckande av modernism. I essän hävdar författaren att som ett resultat av många olika krafter som var i rörelse under perioden uppstod en, med tidens beskrivning, helmanlig vaselinmaffia vars materiella och visuella artikuleringar av modernitet har tystats i decennier. Genom att granska innehållet i Monsieur under de fem första åren innan de Maré sålde den, studerar författaren särskilt tidningens systematiska försök att konstruera en visuell och materiell kultur uttalat koncentrerad på den (ikoniska, om än något omgestaltade) figuren den Nye Dandyn, ett queert föränderligt förkroppsligande av modernitet och civilisation samtidigt. Det var inte förrän med tidskrifter som Monsieur, som direkt och djärvt flirtade med den spänstiga, muskulösa, manliga kroppens erotik, som detta likakönade begär gavs ett offentligt och, inte minst viktigt, fashionabelt, stilfullt forum. Det var också rätt tid att göra detta. 1920-talet bevittnade uppkomsten av kulten av den manliga vackra kroppen, body beautiful for men, som rekommenderade solbränna, spas, diet och fysisk skönhet i allmänhet taget, element som var viktiga för den kultiverade och väluppfostrade mannens självpresentation. Inom den diskursiva och visuella strukturen för den ideala, virila manliga kroppen efter första världskriget, utnyttjade Monsieur den normaliserande diskursen för sitt eget alternativa ändamål. Även om likakönat begär historiskt sett ofta riktats mot den fysiskt idealiserade manliga kroppsformen, var på tidskriftssidorna i Monsieur idealet inte bara ett begärsobjekt, utan också något att internalisera, efterlikna och uppnå genom både fysisk träning och varukultur. Den Nye Dandyn, som Potvin kallar den idealgestalt som personifierades inom Monsieurs omslag, uppträdde under 1920-talets glanstid, när konsumtionskulturen den gången nådde sin mest kompletta form. Mellankrigstiden har betecknats såsom en tydlig period då moderniteten, till skillnad från på artonhundratalet, inte längre bara var ett projicerat ideal eller vision hos avantgardet, utan redan fanns där och var en begreppsmässig struktur som påverkade livet för befolkningen i stort. Den Nye Dandyn som Monsieur ivrade för var en tröskel- och hybridgestalt, omgiven av två världskrig, uppenbar homofobi och det queera liv som Paris erbjöd sina franska och utländska literati i förskingringen, samt, inte minst viktigt, lokaliserad någonstans mellan sinne och kropp, mode och kondition. Från 1922 till 1925 publicerades ett stort antal specialartiklar om historiska personer, uppfattade som sinnebilder av dandyns livsstil. De omfattade sådana celebra personer som Beau Brummell (den förste äkta, om än inte kontroversielle, dandyn), Napoleon, lord Byron och Edward VII. Tidningen försökte inte bara skapa en modern aristokrati med hjälp av den queera figuren den Nya Dandyn, den gjorde detta genom att frambringa en härstamning av respekterade historiska celebriteter.